Att skriva

Att skriva

Om Att skriva

Det här är en blogg som handlar om skrivandet.
Skrivandet som hantverk, som luft att andas, som solstrålar att vända sitt ansikte mot.

Skrivandet som en del av livet.


Att läsa.

Att skrivaPosted by Vad jag ser 31 May, 2016 11:48:35

Överallt tycker jag att jag ser det just nu. I intervjuer, i antologier. På föreläsningar och författarbesök. I böcker om skrivandet. Så vitt skilda författare som Gabriel Garcia Marquez, Elisabeth Rynell, Klas Östergren och Orhan Pamuk svarar samma sak på frågan om vilket råd de vill ge till blivande författare:
Läs. Läs. Läs.
Läs allt.
Lär dig av det du läser. Lär dig av det du tycker är dåligt. Av det du tycker är bra och av det du tycker är mästerligt. Skriv av, härma eller skriv tvärtom.

Första gången jag hörde det rådet kom det från min pappa. Det var det första han sa när han fick klart för sig att jag ville skriva böcker när jag blev stor. Vi satt vid köksbordet i gamla Born, i huset vid skogskanten, och han såg på mig, begrundande, var tyst några sekunder och sa sedan:
"Då måste du läsa mycket först."
Jag minns inte vad jag svarade, jag minns bara den blandade känslan av glädje och tvivel. Glädje över att vi pratade om något för mig nyfunnet och viktigt och tvivel över orden måste och först. Jag kan ju redan skriva, tänkte jag. Uppenbarligen kunde jag ju det, resonerade jag, eftersom jag redan skrivit flera sagor i kollegieblocket, det med svagt blå ränder som låg på skrivbordet i mitt rum.
"Allt", fortsatte pappa. "Läs allt. Dostojevski, Tolstoj, Ivar-Lo Johansson, Harry Martinsson och Moa Martinson, Wilhelm Moberg..." Sedan la han till:
"Och så måste du ut i världen och uppleva den först. Så du har något att skriva om."

Jag kan inte säga annat än att jag faktiskt förstod min pappas råd, trots ett svagt fladdrande tvivel i barnabröstet - och jag har följt dem. Jag har läst och jag har levt. Och jag har skrivit hela tiden. Ibland mer, ibland mindre. Men kanske är det så att den där känslan av att redan kunna skriva suttit hårt i mig, att det tagit mig väldigt lång tid att förstå att man inte är en fullfjädrad berättare bara för att man lärt sig skriva sagor. För på något sätt är det först nu som bitarna läggs samman och jag verkligen förstår hela innebörden av att läsa för skrivandets skull, inte bara för njutningen av läsandet eller för att jag vill veta. Utan för att jag ser meningen med att läsa bara för att lära av andra. Lära mig att välja till och välja bort när jag skriver mina egna texter. Och när man tänker efter är det är ju så vi gör med det mesta här i livet; vi lär av varandra.