Att skriva

Att skriva

Om Att skriva

Det här är en blogg som handlar om skrivandet.
Skrivandet som hantverk, som luft att andas, som solstrålar att vända sitt ansikte mot.

Skrivandet som en del av livet.


Att läsa.

Att skrivaPosted by Vad jag ser 31 May, 2016 11:48:35

Överallt tycker jag att jag ser det just nu. I intervjuer, i antologier. På föreläsningar och författarbesök. I böcker om skrivandet. Så vitt skilda författare som Gabriel Garcia Marquez, Elisabeth Rynell, Klas Östergren och Orhan Pamuk svarar samma sak på frågan om vilket råd de vill ge till blivande författare:
Läs. Läs. Läs.
Läs allt.
Lär dig av det du läser. Lär dig av det du tycker är dåligt. Av det du tycker är bra och av det du tycker är mästerligt. Skriv av, härma eller skriv tvärtom.

Första gången jag hörde det rådet kom det från min pappa. Det var det första han sa när han fick klart för sig att jag ville skriva böcker när jag blev stor. Vi satt vid köksbordet i gamla Born, i huset vid skogskanten, och han såg på mig, begrundande, var tyst några sekunder och sa sedan:
"Då måste du läsa mycket först."
Jag minns inte vad jag svarade, jag minns bara den blandade känslan av glädje och tvivel. Glädje över att vi pratade om något för mig nyfunnet och viktigt och tvivel över orden måste och först. Jag kan ju redan skriva, tänkte jag. Uppenbarligen kunde jag ju det, resonerade jag, eftersom jag redan skrivit flera sagor i kollegieblocket, det med svagt blå ränder som låg på skrivbordet i mitt rum.
"Allt", fortsatte pappa. "Läs allt. Dostojevski, Tolstoj, Ivar-Lo Johansson, Harry Martinsson och Moa Martinson, Wilhelm Moberg..." Sedan la han till:
"Och så måste du ut i världen och uppleva den först. Så du har något att skriva om."

Jag kan inte säga annat än att jag faktiskt förstod min pappas råd, trots ett svagt fladdrande tvivel i barnabröstet - och jag har följt dem. Jag har läst och jag har levt. Och jag har skrivit hela tiden. Ibland mer, ibland mindre. Men kanske är det så att den där känslan av att redan kunna skriva suttit hårt i mig, att det tagit mig väldigt lång tid att förstå att man inte är en fullfjädrad berättare bara för att man lärt sig skriva sagor. För på något sätt är det först nu som bitarna läggs samman och jag verkligen förstår hela innebörden av att läsa för skrivandets skull, inte bara för njutningen av läsandet eller för att jag vill veta. Utan för att jag ser meningen med att läsa bara för att lära av andra. Lära mig att välja till och välja bort när jag skriver mina egna texter. Och när man tänker efter är det är ju så vi gör med det mesta här i livet; vi lär av varandra.




Sanden i timglaset

Att skrivaPosted by Vad jag ser 21 Mar, 2016 10:28:16

En ny lovande vecka efter en skön helg. Hur nu en helg fylld av städning och tomtstädning och vändor till tippen med släpvagnen lastad med krångligt björkris kan vara en skön helg? Men det var den.


Så jag börjar veckan med lugn tillförsikt och inleder med flödesskrivning.
Jag vänder timglasets treminuterssand och börjar.
Som alltid med ett motstånd.

Jag har svårt för flödesskrivning. Att bara låta pennan eller tangentbordet gå och inte hejda tankarna, inte tänka till om formuleringar eller vart texten ska gå. Bara skriva. Det som kommer för mig.

Men jag inser samtidigt nyttan med det. Att rensa tankarna inför ett annat skrivarbete, att bli av med det som kanske ligger och stör, skvalpar lite, stöter i.
Att leda in kropp och tanke till skrivandet. Och kanske hitta ett guldkorn i texten som blev. Kanske finna en trådände. Att dra i.

Och jag tänker samtidigt som jag skriver att det här är verkligen bra för mig – trots att jag känner sådant motstånd varje gång – för det dämpar prestationsdemonen i mig. Allt skrivande behöver inte generera bra texter. Det måste inte bli mästerverk på en gång. Det måste inte bli mästerverk. Punkt. Det går hur bra som helst att skriva nonsens en stund, att skriva fladdrande ord och osammanhängande meningar.

Det är kanske också en fråga om hur man ska förhålla sig till den här typen av skrivande. Kan det vara okej att bara låta pennan gå en stund, att bara vara i den känslan utan att det ska resultera i någonting användbart? Eller måste jag i varje stund av skrivandet skapa någonting som sedan "ska bli något"?

Nja, det är nog som med allting annat i livet. Det handlar om hur jag själv förhåller mig till det - hur jag själv väljer att se på det.


Hur jag väljer att se på att sanden rinner ner i timglaset och vad jag gör med de tre minuter som passerar under tiden.







Nothing gold can stay ( Robert Bly )

Att skrivaPosted by Vad jag ser 14 Mar, 2016 11:53:37
Jag skriver.
Men jag fotograferar också.
Skrivandet kom först och är mitt uttryck, så har jag alltid känt.
Men fotandet kom också tidigt, om än inte lika starkt. I 14-årsåldern väcktes fascinationen och har följt mig sedan dess.

Jag har en Nikon som jag bär med mig - nästan överallt. På resor, dagsutflykter, promenader, bilturer, besök hos vänner.
På samma sätt som skrivandet finns det med mig, även de gånger kameran inte är det. "Det där skulle bli en bra bild", tänker jag ofta. Eller: "...vilka färger/så vackert ljus." Jag kan se den presumtiva bilden för mitt inre, det går på en hundradels sekund.

På liknande sätt, fast ändå lite annorlunda, är det med skrivandets tankar. Jag tänker formuleringar, diktrader, repliker medan jag är ute och går, plockar i hemmet, kör bil, ja, medan jag sysslar med annat. Det är som om de kommer till mig, skapas utan att jag ibland inte riktigt hinner med. Jag relaterar dem till en text som jag redan skrivit, andra gånger är det nya, egna texter i blivande.
Inte så ofta, men då och då, får jag händelser berättade för mig eller så hör jag någon del av ett samtal, eller bara en kommentar som jag tänker att jag kan använda i min text.


I helgen hälsade vi på hos svärföräldrarna. De bor på en särdeles vacker plats omgiven av böljande åkrar, en lika böljande skogsrand, hästhagar, en liten sjö och en vidsträckt himmel. Jag vaknade tidigt på lördagen. Åkrarna låg täckta av ett tunt lager snö där den bruna jorden fläckvis bröt fram, trädkronorna stod frostklädda mot ett milt, lätt rosafärgat ljus som tonade himlen där solen började gå upp. Ett vitt snödis bäddade in konturerna av lador och husfasader i fjärran så att bara taken och skorstenar avtecknade sig mot bakgrunden.
Det var mycket vackert.

Och det skulle bli bättre - eller värre beroende på hur man ser det.
Jag hade nämligen, i ett stressat beslut, valt att lämna kameran hemma. Det var en kort vistelse, resonerade jag, och jag... nej, jag vet inte hur jag tänkte och jag fick anledning att ångra det beslutet.

I takt med att solen letade sig upp mellan trädstammarna blev det bara vackrare utanför fönstret. Det rosa ljuset fick en lätt orange, på gränsen till guldgul, ton som gnistrade i de frostnupna grenarna. Precis i soluppgången fick jag syn på rörelse i motljuset. Det var granngårdens islandshästar som vaknat till och nu sprang de lekfullt i det orangefärgade diset. Jag kunde nästan se deras andedräkts moln i den kyliga luften.

Det var en magisk morgon.

Och allt detta såg jag genom att bara resa mig upp på armbågen i sängen. Genom att halvsittande titta ut genom fönstren, riktade mot alla väderstreck.
Allt jag behövt göra (om jag haft den med mig, vill säga) var att sträcka mig efter kameran, rikta den och fyra av för att fånga detta skådespel utanför fönstret.

Ja, jag grämde mig, som vi brukade säga hemmavid.


Tur att jag alltid har pennan med mig. Och ett block att skriva i. Lite mindre otympligt än en kamera. Lite enklare att handha och tar inte lika stor plats i packningen, lättare bära med sig.

Och jag tänker att det är det som skiljer fotandet från skrivandet. Skrivandet är bokstäver vi fogar samman men så mycket mer än det. Det är en bild vi kan bära med inom oss. Vi kan beskriva den, berätta den - både med och utan penna. Vi är inte bundna till tillfället, till tiden eller platsen.
Vi kan välja att berätta den långt efteråt. Och vi kan välja att visa den i nytt ljus, i en annan vinkel, i en annan form.
När vi vill.



(Men vad hjälper det? Visst grämer jag mig fortfarande över de pangbilder jag gick miste om...)






Tonen

Att skrivaPosted by Vad jag ser 09 Mar, 2016 10:51:35

Jag söker efter formen. Jag söker efter tonen. Efter en ingång.
Jag har det ganska klart för mig hur jag vill att den ska bli. Min text. Min långa
berättelse. Ändå kan jag inte kasta mig in i den, inte med självklarhet sätta igång.
Jag drar på det. Det är lite som när jag pluggade inför tentor... Jag kommer på en massa saker jag i stället borde göra.

Gå ut med soporna. Ringa min morbror. Hämta in posten.

Städa skrivbordet, det är ganska dammigt och rörigt. Papper ligger överallt, blandade med attgöralistor och böcker, post it-lappar, dotterns såpbubblor som fortfarande förseglade väntar på varma dagar. ( Undrar om de kommer snart? )

Jag kunde skicka iväg den där jobbansökan, skriva ett inlägg i min blogg...

Ja, ni vet säkert hur det är. Och ändå. Ändå VILL jag ju skriva.
Det är inte så att jag drar på det för att det är ett tvång. Ett måste.

Nej, jag tror att det handlar om ett slags kaos. En förvirring som föregår ordning. Ett ihopsamlande. En väntan. På den där tonen.

Och kommer den inte frivilligt får man sätta sitt timglas, det som är på tre minuter, och flödesskriva. Rensa tankarna och sätta orden på papperet, eller på skärmen. Bara låta pennan eller tangenterna gå tills de tre minuterna har runnit ner genom flaskhalsen.

Kanske vill den infinna sig då, tonen.

Japp. Jag provar det.


Medan jag skriver det här kan jag ju inte låta bli att höra Aspenströms rader i huvudet: följ tonen som tonar för dig...
Så här kommer hans underbara dikt Hypnos för människoharar.


Hypnos för människoharar


Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.
Var inte rädd.
Låt dig inte skrämmas av tornspirornas
tuppar och kors.
Sitter högt men flyger inte.
Grip halmstrået som finns inom räckhåll,
det räcker för dig.
Var inte rädd.
Vänta dig ingenting bättre
av de bättre vetande.
Livbojar av sand flyter inte.
Rätta dig inte efter de felfritt skrivande.
En man skrev till Poul Bjerre
och bad om en ”hubnotisk sömn”.
Punktera dig själv.
Var inte rädd.
Var inte rädd för stillheten.
Böj dig inte för dem
som stormar mot stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse…
Den inre skenbilden är inte lögnaktigare
än den yttre vrångbilden.
Inblick hjälper inte mot allt.
Grisen blir inte renare,
gåsen inte klokare,
åsnan inte fogligare,
men haren blir litet mindre harig
när den korsar det öppna fältet.
Försök!
Var inte rädd.



Första inlägget

Att skrivaPosted by Vad jag ser 08 Mar, 2016 10:52:45

Vädret slog om.
Det som såg ut som vårsol försvann och vintern är tillbaka.
Vit himmel.
Vitt på marken.
Tunga små snöflingor i en tät gardin faller rakt ner.
Och så äppelträdens knotiga armar däremellan.
Svarta konturer bakom fallande vitt.

Världen är svart och vit i dag.


Okej, det är några färgklickar här och var. Postlådor som lyser i grått och grönt, husfasader i gult och falurött. Men det beror på var man väljer att titta. Låter jag min blick begränsas av fönstret i köket ser jag gärdesgård, gamla äppelträd som mödosamt sträcker sig mot himlen och en fond av tallar och björkar. Allt i olika skalor av svart och vitt.


Det här är första inlägget i min blogg: Att skriva.
Här skriver jag om just skrivandet; lusten, våndan, glädjen, funderingarna och allt som följer med. Som te x läsandet, vilket är en stor del av skrivandet. Det betonas ofta.

Det skrivna ordet och hur vi konsumerar det, kanske man kan summera det hela.
En och annan väderreflektion kommer det också helt säkert att bli. Bor man i Sverige är det nog oundvikligt. Och så blir det såklart lite bilder och länkar. Ja, sådant som en blogg brukar innehålla.

Allt gott, hörrni!