Att skriva

Att skriva

Om Att skriva

Det här är en blogg som handlar om skrivandet.
Skrivandet som hantverk, som luft att andas, som solstrålar att vända sitt ansikte mot.

Skrivandet som en del av livet.


Nothing gold can stay ( Robert Bly )

Att skrivaPosted by Vad jag ser 14 Mar, 2016 11:53:37
Jag skriver.
Men jag fotograferar också.
Skrivandet kom först och är mitt uttryck, så har jag alltid känt.
Men fotandet kom också tidigt, om än inte lika starkt. I 14-årsåldern väcktes fascinationen och har följt mig sedan dess.

Jag har en Nikon som jag bär med mig - nästan överallt. På resor, dagsutflykter, promenader, bilturer, besök hos vänner.
På samma sätt som skrivandet finns det med mig, även de gånger kameran inte är det. "Det där skulle bli en bra bild", tänker jag ofta. Eller: "...vilka färger/så vackert ljus." Jag kan se den presumtiva bilden för mitt inre, det går på en hundradels sekund.

På liknande sätt, fast ändå lite annorlunda, är det med skrivandets tankar. Jag tänker formuleringar, diktrader, repliker medan jag är ute och går, plockar i hemmet, kör bil, ja, medan jag sysslar med annat. Det är som om de kommer till mig, skapas utan att jag ibland inte riktigt hinner med. Jag relaterar dem till en text som jag redan skrivit, andra gånger är det nya, egna texter i blivande.
Inte så ofta, men då och då, får jag händelser berättade för mig eller så hör jag någon del av ett samtal, eller bara en kommentar som jag tänker att jag kan använda i min text.


I helgen hälsade vi på hos svärföräldrarna. De bor på en särdeles vacker plats omgiven av böljande åkrar, en lika böljande skogsrand, hästhagar, en liten sjö och en vidsträckt himmel. Jag vaknade tidigt på lördagen. Åkrarna låg täckta av ett tunt lager snö där den bruna jorden fläckvis bröt fram, trädkronorna stod frostklädda mot ett milt, lätt rosafärgat ljus som tonade himlen där solen började gå upp. Ett vitt snödis bäddade in konturerna av lador och husfasader i fjärran så att bara taken och skorstenar avtecknade sig mot bakgrunden.
Det var mycket vackert.

Och det skulle bli bättre - eller värre beroende på hur man ser det.
Jag hade nämligen, i ett stressat beslut, valt att lämna kameran hemma. Det var en kort vistelse, resonerade jag, och jag... nej, jag vet inte hur jag tänkte och jag fick anledning att ångra det beslutet.

I takt med att solen letade sig upp mellan trädstammarna blev det bara vackrare utanför fönstret. Det rosa ljuset fick en lätt orange, på gränsen till guldgul, ton som gnistrade i de frostnupna grenarna. Precis i soluppgången fick jag syn på rörelse i motljuset. Det var granngårdens islandshästar som vaknat till och nu sprang de lekfullt i det orangefärgade diset. Jag kunde nästan se deras andedräkts moln i den kyliga luften.

Det var en magisk morgon.

Och allt detta såg jag genom att bara resa mig upp på armbågen i sängen. Genom att halvsittande titta ut genom fönstren, riktade mot alla väderstreck.
Allt jag behövt göra (om jag haft den med mig, vill säga) var att sträcka mig efter kameran, rikta den och fyra av för att fånga detta skådespel utanför fönstret.

Ja, jag grämde mig, som vi brukade säga hemmavid.


Tur att jag alltid har pennan med mig. Och ett block att skriva i. Lite mindre otympligt än en kamera. Lite enklare att handha och tar inte lika stor plats i packningen, lättare bära med sig.

Och jag tänker att det är det som skiljer fotandet från skrivandet. Skrivandet är bokstäver vi fogar samman men så mycket mer än det. Det är en bild vi kan bära med inom oss. Vi kan beskriva den, berätta den - både med och utan penna. Vi är inte bundna till tillfället, till tiden eller platsen.
Vi kan välja att berätta den långt efteråt. Och vi kan välja att visa den i nytt ljus, i en annan vinkel, i en annan form.
När vi vill.



(Men vad hjälper det? Visst grämer jag mig fortfarande över de pangbilder jag gick miste om...)







Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.