Vad jag ser

Vad jag ser

Mina betraktelser.



Det här är en blogg som startade i en lång skrivkramp. En dag rasade alla mina ord ner från papperet och jag fann mig sittandes i en hög av bokstäver och visste inte hur jag skulle foga ihop dem. Ibland plockade jag upp dem en och en, höll upp mot ljuset men kunde inte minnas hur jag skulle fortsätta. Ibland kupade jag händerna och höll dem. Som vatten sipprade de mellan mina fingrar.

Jag tänker att den här bloggen är min väg tillbaka till orden. Jag skriver om vad jag ser och de tankar det väcker hos mig.

Och lite annat smått och gott.


( Bilderna i bloggen är mina egna. Vill du använda dem på något sätt; hör av dig till mig. )


Allt gott!


Bortgång

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, September 30, 2015 13:03:49

Idag är det sex år sedan min mamma gick bort.

Sex år sedan jag och mina systrar gick in genom sjukhusets portar till onkologen - som vi gjort så många gånger förr - och klev ut till en annan värld.

Världen sov då. Det var den tiden på natten då man nästan kan börja tala om morgon men fortfarande mörkt och inte så kallt, trots årstiden.

Men det var en annan värld vi klev ut i. Tillvaron hade roterat. Linsen fokuserat om. Och trots att allt såg likadant ut runtom oss var den inte alls densamma.

Jag minns hur tydligt det blev på vägen hem flera timmar senare i starkt solljus och med mötande bilar. Vi for förbi samma åkrar, ängar, hus, lador, vattendrag som jag passerat så många gånger i mitt liv att jag nästan skulle kunna köra den vägen med slutna ögon och ändå peka ut var allting har sin plats. Nu var allting så annorlunda. Trots att ingenting förändrats och trots att allting såg likadant ut var världen en annan. Jag såg på människorna i bilarna vi mötte, hur de fällde ner solskydden, blinkade ut, körde om. Höll sina händer på ratten.
Och jag tänkte att för dem är det här en vanlig dag, som vilken annan som helst.



Tänk att det kan vara så. Och tänk att just samma sak händer någon annan just i den här stunden när jag sitter i strålande septembersol och skriver och just när du läser det här, vilken tid på dygnet det nu än är.





Egentligen hade jag tänkt publicera en annan text här idag. Till minne av mamma och till hyllning av det liv som faktiskt pågår hela tiden. Men den får vänta till en annan gång.

Skapandeprocessen

BetraktelserPosted by Vad jag ser Tue, September 22, 2015 10:17:08

Jag antar att det hör till processen.
Att det måste bli så här.

Måste vara lite kaos ibland.
Och förvirring.

Att det är som med livet i stort; det kan inte hela tiden flyta på ( när gör det egentligen det? ) det måste också bli lite gupp, lite störningar. För att vi ska uppskatta, ta tillvara. Och så vidare.

Så också med skrivprocessen.
Efter några veckors flyt och en känsla av en aldrig sinande ström, bara att skruva på kranen närhelst tillfälle ges - och tillfälle gavs - så kom det bara droppar och nu vågar jag inte skruva på kranen igen.
För tänk om det inte kommer något vatten alls den här gången?

Och hur ska jag egentligen gå vidare?
Vad är det jag skriver på, när jag tänker efter? ( Tänk inte efter. )
Hur har jag tänkt mig med dispositionen?
Har jag ens en disposition?

Och borde jag inte städa skrivbordet?

Städa upp lite, här?

Vem är intresserad av den här berättelsen?

Och... stopp. Det finns andra kranar att skruva på, som mer än gärna forsar ut i sina tvivel och grubblerier, negativa tankar. Dem låter jag bli. Lämnar därhän.

Och tänker att det här är nog normalt.
Det hör till skapandeprocessen. Alla tvivlar ibland - och gör de inte det är det nog
i sig ett problem.

Det är fullt normalt att köra fast.
Det hör till.

Men jag gillar det inte.

Människoharar

BetraktelserPosted by Vad jag ser Thu, September 17, 2015 20:54:06
Jag har tänkt en hel del på dikten av Werner Aspenström som jag återgav delar av igår.

Han återkommer i mitt liv, den mannen. Med sina fenomenala dikter dyker han upp lite då och då. Eller rättare sagt; hans dikter.

Det finns en exakthet i hans ord och dikt. Och samtidigt någonting drömmande. Ett släktskap med Tranströmer, när jag tänker efter. Eller egentligen är det väl Tranströmer som har ett släktskap med Aspenström.

Hur som helst. Här kommer dikten i sin helhet:

Hypnos för människoharar

Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.
Var inte rädd.
Låt dig inte skrämmas av tornspirornas
tuppar och kors.
Sitter högt men flyger inte.
Grip halmstrået som finns inom räckhåll,
det räcker för dig.
Var inte rädd.
Vänta dig ingenting bättre
av de bättre vetande.
Livbojar av sand flyter inte.
Rätta dig inte efter de felfritt skrivande.
En man skrev till Poul Bjerre
och bad om en "hubnotisk sömn".
Punktera dig själv.
Var inte rädd.
Var inte rädd för stillheten.
Böj dig inte för dem
som stormar mot stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse ...
Den inre skenbilden är inte lögnaktigare
än den yttre vrångbilden.
Inblick hjälper inte mot allt.
Grisen blir inte renare,
gåsen inte klokare,
åsnan inte fogligare,
men haren blir litet mindre harig
när den korsar det öppna fältet.
Försök!
Var inte rädd.

Werner Aspenström



En begynnande höst

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, September 16, 2015 11:01:49


Det har blivit höst nu.

Jag har tagit en lång och välbehövlig paus från bloggen. Det är som att när vi träder in i sommaren tar ett annat liv vid. Vi blir mer aktiva, ordnar grillkvällar, åker på semester och till vänner och släktingar, till stranden - påtar i trädgården - om man har någon. Vi blir mer utåtriktade. Ljuset och värmen påverkar oss. Uppfyller oss.

Och mörkret och kylan har motsatt effekt.

Nu hårddrar jag kanske det hela lite. Men när mörkret kryper inpå husknuten och regnet slår mot rutan är det helt naturligt att vända sig också inåt. Att slå på grillen är inte det första som kommer i tanken. Det känns mer naturligt att plocka upp en bok, en stickning som legat i korgen och blivit dammig, en målarpensel som stelnat i augustivärmen, sätta igång en film eller sparka igång en blogg igen.




Jag fortsätter skriva den här hösten.
Jag har hittat en tråd som jag nystar i och den leder mig vidare och vidare.

För det är jag tacksam.

Det är som att skrivandet är en slags ton i mig. Som guidar mig ibland, håller mig upprätt andra gånger, går bredvid mig, vid min sida. Vinkar åt mig då och då, håller mig i handen.
Jag undrar om man kan säga att den är ett slags tonus?


Nu när jag skriver det här om tonen kommer genast Werner Aspenströms ( länge trodde jag att det var Alf Henrikssons ) inledande rader för mig:

Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig.

(...)

Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse...



( Ur Hypnos för människoharar. )


Jag och min springare

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, June 10, 2015 14:54:00

På väg.
Framåt.
Vidare, vidare, vidare.


Jag manar på min häst, om jag hade någon och om jag red på en slätt på väg någonstans eller i en vild skog med nedhängande grenar jag måste huka för.
Vi är trötta, både hästen och jag, men det skymmer och vi behöver hitta någonstans att vila för natten. Kanske på ett värdshus eller under en gran, jag kan reda mitt bo med nedskurna granruskor, hänga upp min kappa till skydd för regnet eller rovdjur som kan lura utanför. Har vi riktig tur kanske det dyker upp en stuga, en kolarmila eller ett hus där det vistas vänliga människor som kan erbjuda en säng, en stunds vila, skydd för natten och kanske en bit mat.
Innan jag far vidare. Vidare på min väg.

Jag har nog sett för många avsnitt av Game of Thrones eller Sagan om ringen eller liknande historier ( även om jag inte är en inbiten fantasyläsare har det varit svårt att undgå och att ryckas med av alla de fantastiska historier som omgärdar oss i fiktionen nu ). För vad jag egentligen hade för avsikt att skriva om var förändringen som sker i oss, gradvis oftast, så lite att vi knappt märker det förrän efteråt. Och som gruvras ibland. Förändringar så stora och så plötsliga att de ödelägger allt vi trodde var vår mark, det vi stått och gått på och tagit för givet.

Jag tror faktiskt att det är bra med förändringar. Även om det gör ont när knoppar brister och när världen ruckar lite på sig och aldrig blir densamma igen. Vi behöver förändringar för att inte stagnera och glömma bort vart vi var på väg. Vad vi ville. Vad vi skulle.

Ungefär där tänkte jag att texten skulle landa när jag satt mig vid tangentbordet nyss.

Nedan bilder från avslutningen på den underbara kursen jag gått under våren och som öppnat de dörrar in till Det skrivande rummet jag så noggrant och medvetet en gång utom mina sinnens alla fulla bruk spikat igen. ( Nu var jag lite ordvitsig eftersom kursen heter Det skrivande rummet och ges/gavs på Västerbergs Folkhögskola, för den som händelsevis vill gå den. )


Sista lektionen. Kursen har mestadels bestått av skrivövningar och respons men insprängt lite här och där har också varit en del teori.
Utsikt från mitt fönster. Två heldagar betyder en övernattning och den här underbara utsikten hade jag sista gången på skolan.


Mors dag

BetraktelserPosted by Vad jag ser Sun, May 31, 2015 22:54:26
Underbara, underbara tid...
Regn och kyla till trots, är det ändå en vacker årstid nu.

Och det gäller att vända negativt till positivt. ( Trots att det sägs vara den kallaste maj månad i mannaminne. ) Mors dag startade med frukostbricka från maken och dottern. Sedan en mysförmiddag i sängen med böcker och åter böcker, mobilbildtittande och planerande av semester, hotelljakt och goda ( men avbrutna av böcker som stacks upp i ansiktet och uppmaningen: läsa. läsa. läsa. ) samtal.

Jag tror klockan var halv elva när vi klev upp - men det gjorde ingenting för det hällregnade fortfarande. Resten av dagen storstädade vi och när vi var klara och redo för gofika kom solen faktiskt fram. Trädgården badade i ljus.

Jag hade nästan glömt bort hur vackert det kan vara så här års. :)



Dikter

BetraktelserPosted by Vad jag ser Thu, May 14, 2015 11:48:04
Det blåser ute, vilda vindar i vårliga träd. Skira och skimrande av små, nya knoppar.
Jag sitter bekvämt ( nåja ) tillbakalutad i soffan och bläddrar bland mina texter, alla skapade den här vintern och våren. För ja, jag är en skrivande människa igen. Jag hittade tillbaka till texten, det skrivna ordet och lusten, inspirationen, viljan. Och modet att fatta pennan. Berätta.

Den sista uppgiften på kursen är att botanisera bland texterna och vidareutveckla någonting av allt det vi skrivit. Stora som små övningar, flödesskrivningar och utsvävningar, gemensamma texter ( det är inte många ), korta och långa. Gripa tag i någonting eller låta någonting gripa tag i mig.


Det finns en hel del.
Jag tror det blir dikter den här gången.



Skrivandets sinne

BetraktelserPosted by Vad jag ser Tue, May 05, 2015 14:29:24

I första kapitlet, bara någon sida in i boken Skrivandets sinne, skriver Elisabeth Rynell:

”Jag tror faktiskt det kan vara så att under årens lopp har mitt skrivande förvandlats till ett sinnesorgan och utan det kan jag inte orientera mig i livet.”

Utan det kan jag inte orientera mig i livet.

Jag strök under de orden när jag läste boken. För det träffade mig mitt i hjärtat. Precis så känner jag, tänkte jag. Det hade kunnat vara jag som skrev de orden – bara det att jag dittills varken hade eller kunde formulera dem själv, bara känna dem inuti mig.

Utan skrivandet är jag vilse, det är mer mina ord och ju ingen större skillnad i betydelse. Och det hade jag känt länge men mer haft just som en känsla utan att helt kunna formulera det, gestalta det i ord ens för mig själv.

Men för mig är skrivandet en del av mig, inte ett sinnesorgan, så ser jag det inte – mer som en kroppsdel, integrerad i mig, en del av min person.
Och utan det är jag vilse.

Därför blev jag så glad när jag läste Rynells ord om att inte kunna orientera sig i livet utan skrivandet. Det träffade rakt i hjärtat, fick det att studsa till av glädje och spred sig som bomull i bröstet. Som att möta en vän, en likasinnad. Jag tror det handlar om bekräftelse.



Next »