Vad jag ser

Vad jag ser

Mina betraktelser.



Det här är en blogg som startade i en lång skrivkramp. En dag rasade alla mina ord ner från papperet och jag fann mig sittandes i en hög av bokstäver och visste inte hur jag skulle foga ihop dem. Ibland plockade jag upp dem en och en, höll upp mot ljuset men kunde inte minnas hur jag skulle fortsätta. Ibland kupade jag händerna och höll dem. Som vatten sipprade de mellan mina fingrar.

Jag tänker att den här bloggen är min väg tillbaka till orden. Jag skriver om vad jag ser och de tankar det väcker hos mig.

Och lite annat smått och gott.


( Bilderna i bloggen är mina egna. Vill du använda dem på något sätt; hör av dig till mig. )


Allt gott!


Vita hägrar

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, April 22, 2015 17:44:23
Vita vindsnurror lyser i soldiset. Det blåser kraftiga vindar och de snurrar fort, fort.
Blå trafikskyltar passerar förbi vid vägkanten. På vägen framför oss röda baklyktor. Jag ser vita hägrar på en grön åker. De står lite ruggiga tillsammans med några gäss intill en smal kanal. Jag har åkt tillbaka men ingenting är längre mitt. Allt måste erövras. Om och om igen. Så allt är nytt, men vägarna desamma. Lika smala, trots den intensiva trafiken, trots landets många invånare på så liten yta. Bara lite större än Småland och nästan dubbelt så många invånare som i Sverige.

Vi far fort framåt, bilen kränger till lite av de kraftiga vindstötarna utifrån när bilen blinkar ut och byter fil. Passerar. Går in i filen igen. Röda baklyktor. I backspegeln, en svärm av vita ljuspunkter och blänkande plåt. Solen skiner genom molnen, bildar ett vitt kvällsljus.

Köbildning.
Plötsligt stannar allt upp. Bilarna trängs med varandra. Några mer otåliga än andra, byter fil, provar sig fram men har ingen större framgång. Vi rullar sakta. I kilometer efter kilometer är det så. Öppna sidofönster. Händer sticker ut med rykande cigaretter mellan fingrarna.

En olycka har orsakat stoppet. Vi möter glassplitter på vägbanan, delar av vad som en gång var en baklykta. De ligger som en avlång mosaik mot det ljusgrå underlaget.
Så ser vi dem. Stillastående bilar, fyra stycken, som kört in i varandra.
Den första bilens förare gör fruktlösa försök att starta sin bil, den vägrar envist med ett hostande, skärande ljud. Han har bråttom därifrån, bråttom vidare. I bilen bakom sitter en kvinna med ansiktet vänt mot den utlösta krockkudden. Hon ser frågande ut. Det sitter en ung man på huk framför den öppna dörren. Hans blick är sökande och samtidigt bekymrad när han läser av kvinnan. Två unga kvinnor står bredvid honom, också de båda lätt framåtböjda mot kvinnan i bilen.

Sedan har vi passerat och nu är kön upplöst. Bilarna runtom oss växlar upp, ökar farten, gasar. Vi är åter en rörlig massa, ständigt i riktning framåt, framåt. Och nu flyter trafiken på motorvägen igen. Om vi skyndar oss är vi framme innan det mörknar. Åkrarna passerar längs sidofönstren. De är gröna. Jag ser vita hägrar.



Time stand still

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, March 25, 2015 12:15:27


Time stand still in travel, skrev en vän i sin inspirerande text häromveckan.

Jag tänker på det när vi far genom Danmark och Tyskland. Kör oss trötta på autobahn med regndis, svepande torkarblad över vindrutan och det svischande ljudet när bilen passerar andra bilar - eller blir passerad.

Jag tänker på det när jag står på färjan på ett gråkallt hav och blickar ut över relingen med ett hårt tag i dotterns hand, hon som fascinerat tittar på allt det nya. Medan mina ögon mer registrerar, ser att allt ser ut som det brukar. Maken plockar upp henne i famnen och pekar på en mötande färja medan jag nickar mot ingången och säger att det börjar regna, vi går in, hon blir kall. Rädd att hon blir förkyld och hinner tänka att det där, det är pappas ord och egentligen inte mina.

Jag tänker på det när vi anlänt till huset vi hyrt och vaknar till en blå himmel, soldis och koltrastarnas vackra, visslande sång. Drar undan de stora, tunga gardinerna och ser en fond av höga träd, cypresser, murgröna och så på marken; tulpaner på väg att slå ut i rabatten, utplanterade lite här och var bland låga, spirande buskar.


Time stand still in travel.


Jag tänker på det när vi finner oss tillrätta i huset under dagarna som följer, när vi handlar på supermarkets, går omkring bland hyllorna och plockar ner ost, bröd, juice, hushållspapper i shoppingvagnen. Tittar på vardagen här med våra ögon. Konstaterar att mycket är lika och mycket är olika mellan våra länder.

Jag tänker på det när vi köper glass och sätter oss i solen som tittar fram och värmer skönt. Planerar vår vistelse här. Pratar om allt vi vill göra, uppleva.


Det har liksom fastnat i mig, lite och jag har inte bestämt mig för om jag håller med men tänker att om - är det därför vi reser..? För att vi vill hålla kvar. Hålla fast något..? Tiden?


Time never stand still, tänker jag.


This too shall past.


Solsken

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, March 11, 2015 10:21:30



Det går undan.

Februari försvann i en förkylningsdimma och skapandeångest. Stresssystemet vaknade med en gång. Bankade på alla klockor och tryckte på alla knappar den kom åt. Spände hanen, spände bågen, rustade för krig och gjorde sig redo. På några röda sekunder.

Sedan tog det några veckor att varva ner och komma igen. Och så var februari över.

Nu skiner solen starkt på fönsterblecket.

Det är med sorg jag fäller ner persiennerna, svältfödd på ljus som jag är, som vi alla är, så här års. Men en liten stolthet pickar i mig. Jag fäller ner dem för att jag ska ju jobba, jag. Skriva nu. Jag återerövrar ju skrivandet, jag har det i min hand nu. Det finns här.

Om än lite bångstyrigt, lite busigt -– som ett litet barn. Gäckande som en skogsfe´och rastlöst som en tonåring.



Motstånd

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, March 04, 2015 11:44:06

Redan onsdag och deadline på söndagkväll.
Jag har inte skrivit en rad.

Motståndet är massivt och segt på samma gång. Och helt oförklarligt.
Skriv om en förflyttning, en förändring, en rörelse av något slag - löd skrivuppgiften.
Jag vet inte varför det känns så svårt. Egentligen bara att välja någonting och sätta igång.

Ändå känns det som när det var dags för tentaplugg, jag hittar massor av andra saker att göra. Som vill göras, bör göras, plötsligt måste göras. "Städa badrummet med tops, till exempel", som R brukade säga när hon skulle tentaplugga.
Ja, du hör ju. Logiken och förnuftet har tagit varandra i hand och seglat iväg över de vita, tunga molnen som smält ihop till en tjock massa på himlen och utestänger solen för femtioelfte dagen i rad. Jag är så trött på dessa "muliga", molniga, gråvita dagar nu och längtar våren.

Släpp taget nu, vintern!

Se där, ett ämne för min skrivuppgift. Släppa taget. Det är en rörelse, en förflyttning och en förändring.

smiley





Farväl till vintern?

BetraktelserPosted by Vad jag ser Mon, February 23, 2015 09:57:31
Om inledningen till vintern, det vill säga hösten och senhösten, den här gången kändes lättare än på mycket länge så känns utgången ur den än tyngre. Segt och långdraget - som en tröttsamt envist förkylning.

Om vi anade vår i luften de senaste dagarna när det inte bara droppade utan rann från taken och solen sken från en klarblå himmel medan småfåglarna förhoppningsfullt drillade glädjesånger från närliggande buskar och träd så är det svårt att frammana den känslan idag. Snön yr över trädgården i omväxlande storlekar på snöflingorna och jag behövde bara öppna ytterdörren så smet en kall nordanvind in i hallen. Det tog tid att locka ut den och den lämnade ett spår av snö och kyla efter sig.



Jag ser ut genom fönstret på det som återstår av vår stora, ståtliga tuja som inte klarade den torra, heta sommaren som var. Nu är det enda som finns kvar av den några kala stammar varpå klematis och klängrosor ska klättra så småningom. Jag kan se dem framför mig och försöker att inte tänka på att det kommer att dröja några år innan de vuxit sig så stora att de täcker stammarna.
Jag försöker tänka bort allt det vita och de rödbruna tujaresterna som blivit kvar på snötäcket runtom och i stället frammana trädgården som den ser ut sommartid. När det vita ersatts av grönt och det surrar i luften av liv och ljud och liljorna, pysslingkragen, borstnejlikorna, rosorna sätter sin färg över rabatten. När vi kan luta oss tillbaka efter en soldränkt dag och dra in luft i lungorna och sakta andas ut. Och jag tänker snart. Snart, snart, snart...





Fortsättning följer...

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, February 11, 2015 11:37:06
Jaha.

Så har det gått lite fort igen. Skottat på i januari månad och in i februari. Förkylningen och bihålebesvären kommer som ett brev på posten. Ett ganska stort ett, som slår undan benen på mig. Så nu har jag besökt vårdcentralen och fått medicin.
Läkaren gjorde processen kort, jag var där mindre än tio minuter; incheckning i receptionen och kort stund i väntrummet inräknat. Men det fanns inte mycket att säga, jag hade sagt allt redan i telefonen, vis som jag tyvärr är av tidigare erfarenheter. "Jag vill egentligen inte ha någon medicin", sa jag. "Men jag tror att jag måste." "Jag förstår vad du menar", sa läkaren, som också var vis av erfarenheter och bara kunde konstatera att jag hade rätt i mina farhågor. ( Men jag tror aldrig att ett läkarbesök gått så snabbt någon gång. )

Så idag har jag bestämt att det är en dag då jag ska vara snäll mot mig själv. Vila och vila i den tanken. Jag ska gå omkring i pyjamas och morgonrock och ligga på sängen och soffan och ta det lugnt. Läka. För efter att ha gått och dragit på det här i nästan fyra veckor vill jag gärna komma tillbaka på banan igen.

Och så tittar jag mig omkring i sängen i vilken jag just krupit upp efter frukosten och efter att ha vinkat hej då till familjen som ska ut i det vackra vädret. Vad ligger här bredvid mig? Pennor, böcker ( fyra stycken: Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige, Elisabeth Rynells Skrivandets sinne, Bruno K Öijers Och natten viskade Annabelle Lee och Shaun Tauns oerhört vackra barnbok Det vackra trädet ) varav åtminstone två av dem ingår i min kurs och som jag tänker mig att jag ska passa på att läsa i nu. Vidare ligger där en lunta med texter som ska läsas och ges respons på till nästa vecka och en skrivbok för att jobba vidare med mina egna texter när jag har gjort det. Och i knäet har jag datorn med oändliga möjligheter till jobb och saker som behöver göras.

Börjar se ett mönster... Ett mönster som är så välkänt för mig att jag knappt kan urskilja det. Ungefär som tapetmönster på väggarna, man slutar se blommorna till slut.

En fråga väcks i mig: Det är väl inte vila?

Vila och läka är väl att ligga i sängen och läsa och sova och slumra och vänta ut...
Eller?

Ja, jag är en slow learner, helt enkelt. Eller bara en själ som vill så mycket!



Pappa.

BetraktelserPosted by Vad jag ser Thu, January 29, 2015 11:10:01


Idag är det ett år sedan pappa dog.

Ett år av saknad. Du fattas oss. Skriver jag i minnesannonsen på familjesidorna idag. Och det är ett milt uttryck för inte kan en liten annons på några rader rymma allt som var han:
Hans underfundiga tankar, existentiella kommentarer och funderingar, hans skratt ( det höga och det lågmälda, skrockande ), hans historier - om Java, Holland och andra världskriget, deserteringen från armén och den korta fängelsetiden i Amsterdam innan han skickades iväg till Java.

Historierna kom tätt, och en del repeterades flitigt men med jämna mellanrum kom nya pärlor. Det kunde vara en skogsrand eller en bergsknalle som vi passerade på väg till Lappens vägkrog i Storvik - dit vi brukade åka och köpa glass ibland på sommarhalvåret - som förde tankarna till ett berg i Java och väckte ett minne. Och då var det som att öppna en kran, han berättade och berättade. Förundrades själv över en del av historierna, av allt han varit med om.

Äntligen kom de, Javaberättelserna. Som jag frågade efter dem som barn! Jag tyckte det var jättespännande att pappa åkt båt på havet i 30 dagar ( "Vi såg delfiner och flygfiskar och sov under däck, i hängmattor!" ) för att kriga i ett avlägset land så långt från Sverige. Men han ville sällan prata om det. Han såg så mycket elände och förlorade flera av sina vänner under sina två år som ambulansskötare. Kanske låg det fortfarande för nära för att prata om det.

Det senaste året har varit ett år av saknad men också uppblossande ilska och frustration över att vi inte får behålla dem vi älskar. Önskar ibland att jag hade en grundmurad tro på att vi möts igen, alla vi som älskar, älskat och uppskattat varandra. Tänker ibland på himlen och om den finns så undrar jag om inte pappa sitter där och bläddrar i tidningar och böcker, diskuterar och funderar över tillvaron.

Jag kan tänka mig att där finns många intressanta själar för honom att ha långa, livfulla diskussioner med.


Pappa i sonens studentmössa i juni 2010.




Det var en gång

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, January 28, 2015 10:35:02
Så är jag med orden igen.
De rör på sig, är inte längre bara svarta streck och ringar och svaga tecken.
Jag skriver. Pennan rör sig över papperet. Raspar.
Jag börjar där, i begynnelsen, med pennan i handen och skrivblocket i knäet.
Och skriver utan prestation. Utan någon vidare tanke på vad det ska bli.
Samlar.
Skissar.
Inhämtar.

Denna veckas uppgift.



« PreviousNext »