Vad jag ser

Vad jag ser

Mina betraktelser.



Det här är en blogg som startade i en lång skrivkramp. En dag rasade alla mina ord ner från papperet och jag fann mig sittandes i en hög av bokstäver och visste inte hur jag skulle foga ihop dem. Ibland plockade jag upp dem en och en, höll upp mot ljuset men kunde inte minnas hur jag skulle fortsätta. Ibland kupade jag händerna och höll dem. Som vatten sipprade de mellan mina fingrar.

Jag tänker att den här bloggen är min väg tillbaka till orden. Jag skriver om vad jag ser och de tankar det väcker hos mig.

Och lite annat smått och gott.


( Bilderna i bloggen är mina egna. Vill du använda dem på något sätt; hör av dig till mig. )


Allt gott!


En pusselbit på en äng

BetraktelserPosted by Vad jag ser Tue, January 20, 2015 22:06:18
Jag sover på ängen i natt.

Här är jag. Trött och nöjd och med tankarna snurrande åt alla möjliga håll.

Jag har gjort det! Jag har börjat på folkhögskola igen. Och Ängen är ju såklart ingen äng i bokstavlig mening utan ett internat på skolan där jag har hyrt ett rum över natten. Men det blir ju mer dramatiskt att skriva ut det som ett substantiv i stället för ett egennamn.

Det är 28 år sedan jag bodde på folkhögskola sist. Det är lång tid och förutom att det känns lite underligt att jag är så gammal ( / långt kommen i livet ) att jag kan röra mig med de årtalen var det en sällsam känsla att komma tillbaka till den här miljön som elev. Men härlig. Folkhögskola är någonting alla borde pröva. Då skulle världen se bättre ut. Det är min fulla övertygelse efter att ha gått på tre olika folkhögskolor och undervisat flera år som folkhögskolelärare.

Första gången jag gick på folkhögskola var jag sexton år, skulle fylla 17 och visste allt jag behövde veta. Tyckte jag. ( Sedan dess har jag lärt mig både den hårda vägen och den enkla vägen att ju mer man vet desto mindre vet man så på den tiden visste jag i stort sett - ingenting. Men det är en annan historia. ) Jag gick skrivarkurs den gången också och då var det ett självklart val, egentligen det enda valet för mig just då eftersom jag totalt dissade gymnasiet. Det är fortfarande en av de bästa sakerna jag gjort i livet, att börja vuxenlivet med att gå på folkhögskola. Det året lärde jag mig enormt mycket, inte bara om skrivandet, utan om människor och vad livet kan vara.

Nu är jag 43. Och det känns som att påsen håller på att knytas ihop. Jag har skrivit och skrivit och skrivit i mitt liv. Alltid. Dramatik, noveller, artiklar, krönikor, copytexter, medverkat i antologier och bloggat. Tills för några år sedan då jag tappade min penna och papperslapp i livet. Och nu... är det en slags omstart, känns det som. Nu ska jag ägna en termin åt skrivande, åt att hitta orden och rummet för det igen. Det känns som att få tillbaka en förlorad del av mig själv, som att jag till slut hittade den där pusselbiten jag letat mig fördärvad efter. Nämen, titta, där ligger den ju!