Vad jag ser

Vad jag ser

Mina betraktelser.



Det här är en blogg som startade i en lång skrivkramp. En dag rasade alla mina ord ner från papperet och jag fann mig sittandes i en hög av bokstäver och visste inte hur jag skulle foga ihop dem. Ibland plockade jag upp dem en och en, höll upp mot ljuset men kunde inte minnas hur jag skulle fortsätta. Ibland kupade jag händerna och höll dem. Som vatten sipprade de mellan mina fingrar.

Jag tänker att den här bloggen är min väg tillbaka till orden. Jag skriver om vad jag ser och de tankar det väcker hos mig.

Och lite annat smått och gott.


( Bilderna i bloggen är mina egna. Vill du använda dem på något sätt; hör av dig till mig. )


Allt gott!


Pappa.

BetraktelserPosted by Vad jag ser Thu, January 29, 2015 11:10:01


Idag är det ett år sedan pappa dog.

Ett år av saknad. Du fattas oss. Skriver jag i minnesannonsen på familjesidorna idag. Och det är ett milt uttryck för inte kan en liten annons på några rader rymma allt som var han:
Hans underfundiga tankar, existentiella kommentarer och funderingar, hans skratt ( det höga och det lågmälda, skrockande ), hans historier - om Java, Holland och andra världskriget, deserteringen från armén och den korta fängelsetiden i Amsterdam innan han skickades iväg till Java.

Historierna kom tätt, och en del repeterades flitigt men med jämna mellanrum kom nya pärlor. Det kunde vara en skogsrand eller en bergsknalle som vi passerade på väg till Lappens vägkrog i Storvik - dit vi brukade åka och köpa glass ibland på sommarhalvåret - som förde tankarna till ett berg i Java och väckte ett minne. Och då var det som att öppna en kran, han berättade och berättade. Förundrades själv över en del av historierna, av allt han varit med om.

Äntligen kom de, Javaberättelserna. Som jag frågade efter dem som barn! Jag tyckte det var jättespännande att pappa åkt båt på havet i 30 dagar ( "Vi såg delfiner och flygfiskar och sov under däck, i hängmattor!" ) för att kriga i ett avlägset land så långt från Sverige. Men han ville sällan prata om det. Han såg så mycket elände och förlorade flera av sina vänner under sina två år som ambulansskötare. Kanske låg det fortfarande för nära för att prata om det.

Det senaste året har varit ett år av saknad men också uppblossande ilska och frustration över att vi inte får behålla dem vi älskar. Önskar ibland att jag hade en grundmurad tro på att vi möts igen, alla vi som älskar, älskat och uppskattat varandra. Tänker ibland på himlen och om den finns så undrar jag om inte pappa sitter där och bläddrar i tidningar och böcker, diskuterar och funderar över tillvaron.

Jag kan tänka mig att där finns många intressanta själar för honom att ha långa, livfulla diskussioner med.


Pappa i sonens studentmössa i juni 2010.