Vad jag ser

Vad jag ser

Mina betraktelser.



Det här är en blogg som startade i en lång skrivkramp. En dag rasade alla mina ord ner från papperet och jag fann mig sittandes i en hög av bokstäver och visste inte hur jag skulle foga ihop dem. Ibland plockade jag upp dem en och en, höll upp mot ljuset men kunde inte minnas hur jag skulle fortsätta. Ibland kupade jag händerna och höll dem. Som vatten sipprade de mellan mina fingrar.

Jag tänker att den här bloggen är min väg tillbaka till orden. Jag skriver om vad jag ser och de tankar det väcker hos mig.

Och lite annat smått och gott.


( Bilderna i bloggen är mina egna. Vill du använda dem på något sätt; hör av dig till mig. )


Allt gott!


Vita hägrar

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, April 22, 2015 17:44:23
Vita vindsnurror lyser i soldiset. Det blåser kraftiga vindar och de snurrar fort, fort.
Blå trafikskyltar passerar förbi vid vägkanten. På vägen framför oss röda baklyktor. Jag ser vita hägrar på en grön åker. De står lite ruggiga tillsammans med några gäss intill en smal kanal. Jag har åkt tillbaka men ingenting är längre mitt. Allt måste erövras. Om och om igen. Så allt är nytt, men vägarna desamma. Lika smala, trots den intensiva trafiken, trots landets många invånare på så liten yta. Bara lite större än Småland och nästan dubbelt så många invånare som i Sverige.

Vi far fort framåt, bilen kränger till lite av de kraftiga vindstötarna utifrån när bilen blinkar ut och byter fil. Passerar. Går in i filen igen. Röda baklyktor. I backspegeln, en svärm av vita ljuspunkter och blänkande plåt. Solen skiner genom molnen, bildar ett vitt kvällsljus.

Köbildning.
Plötsligt stannar allt upp. Bilarna trängs med varandra. Några mer otåliga än andra, byter fil, provar sig fram men har ingen större framgång. Vi rullar sakta. I kilometer efter kilometer är det så. Öppna sidofönster. Händer sticker ut med rykande cigaretter mellan fingrarna.

En olycka har orsakat stoppet. Vi möter glassplitter på vägbanan, delar av vad som en gång var en baklykta. De ligger som en avlång mosaik mot det ljusgrå underlaget.
Så ser vi dem. Stillastående bilar, fyra stycken, som kört in i varandra.
Den första bilens förare gör fruktlösa försök att starta sin bil, den vägrar envist med ett hostande, skärande ljud. Han har bråttom därifrån, bråttom vidare. I bilen bakom sitter en kvinna med ansiktet vänt mot den utlösta krockkudden. Hon ser frågande ut. Det sitter en ung man på huk framför den öppna dörren. Hans blick är sökande och samtidigt bekymrad när han läser av kvinnan. Två unga kvinnor står bredvid honom, också de båda lätt framåtböjda mot kvinnan i bilen.

Sedan har vi passerat och nu är kön upplöst. Bilarna runtom oss växlar upp, ökar farten, gasar. Vi är åter en rörlig massa, ständigt i riktning framåt, framåt. Och nu flyter trafiken på motorvägen igen. Om vi skyndar oss är vi framme innan det mörknar. Åkrarna passerar längs sidofönstren. De är gröna. Jag ser vita hägrar.