Vad jag ser

Vad jag ser

Mina betraktelser.



Det här är en blogg som startade i en lång skrivkramp. En dag rasade alla mina ord ner från papperet och jag fann mig sittandes i en hög av bokstäver och visste inte hur jag skulle foga ihop dem. Ibland plockade jag upp dem en och en, höll upp mot ljuset men kunde inte minnas hur jag skulle fortsätta. Ibland kupade jag händerna och höll dem. Som vatten sipprade de mellan mina fingrar.

Jag tänker att den här bloggen är min väg tillbaka till orden. Jag skriver om vad jag ser och de tankar det väcker hos mig.

Och lite annat smått och gott.


( Bilderna i bloggen är mina egna. Vill du använda dem på något sätt; hör av dig till mig. )


Allt gott!


Skrivandets sinne

BetraktelserPosted by Vad jag ser Tue, May 05, 2015 14:29:24

I första kapitlet, bara någon sida in i boken Skrivandets sinne, skriver Elisabeth Rynell:

”Jag tror faktiskt det kan vara så att under årens lopp har mitt skrivande förvandlats till ett sinnesorgan och utan det kan jag inte orientera mig i livet.”

Utan det kan jag inte orientera mig i livet.

Jag strök under de orden när jag läste boken. För det träffade mig mitt i hjärtat. Precis så känner jag, tänkte jag. Det hade kunnat vara jag som skrev de orden – bara det att jag dittills varken hade eller kunde formulera dem själv, bara känna dem inuti mig.

Utan skrivandet är jag vilse, det är mer mina ord och ju ingen större skillnad i betydelse. Och det hade jag känt länge men mer haft just som en känsla utan att helt kunna formulera det, gestalta det i ord ens för mig själv.

Men för mig är skrivandet en del av mig, inte ett sinnesorgan, så ser jag det inte – mer som en kroppsdel, integrerad i mig, en del av min person.
Och utan det är jag vilse.

Därför blev jag så glad när jag läste Rynells ord om att inte kunna orientera sig i livet utan skrivandet. Det träffade rakt i hjärtat, fick det att studsa till av glädje och spred sig som bomull i bröstet. Som att möta en vän, en likasinnad. Jag tror det handlar om bekräftelse.