Vad jag ser

Vad jag ser

Mina betraktelser.



Det här är en blogg som startade i en lång skrivkramp. En dag rasade alla mina ord ner från papperet och jag fann mig sittandes i en hög av bokstäver och visste inte hur jag skulle foga ihop dem. Ibland plockade jag upp dem en och en, höll upp mot ljuset men kunde inte minnas hur jag skulle fortsätta. Ibland kupade jag händerna och höll dem. Som vatten sipprade de mellan mina fingrar.

Jag tänker att den här bloggen är min väg tillbaka till orden. Jag skriver om vad jag ser och de tankar det väcker hos mig.

Och lite annat smått och gott.


( Bilderna i bloggen är mina egna. Vill du använda dem på något sätt; hör av dig till mig. )


Allt gott!


Jag och min springare

BetraktelserPosted by Vad jag ser Wed, June 10, 2015 14:54:00

På väg.
Framåt.
Vidare, vidare, vidare.


Jag manar på min häst, om jag hade någon och om jag red på en slätt på väg någonstans eller i en vild skog med nedhängande grenar jag måste huka för.
Vi är trötta, både hästen och jag, men det skymmer och vi behöver hitta någonstans att vila för natten. Kanske på ett värdshus eller under en gran, jag kan reda mitt bo med nedskurna granruskor, hänga upp min kappa till skydd för regnet eller rovdjur som kan lura utanför. Har vi riktig tur kanske det dyker upp en stuga, en kolarmila eller ett hus där det vistas vänliga människor som kan erbjuda en säng, en stunds vila, skydd för natten och kanske en bit mat.
Innan jag far vidare. Vidare på min väg.

Jag har nog sett för många avsnitt av Game of Thrones eller Sagan om ringen eller liknande historier ( även om jag inte är en inbiten fantasyläsare har det varit svårt att undgå och att ryckas med av alla de fantastiska historier som omgärdar oss i fiktionen nu ). För vad jag egentligen hade för avsikt att skriva om var förändringen som sker i oss, gradvis oftast, så lite att vi knappt märker det förrän efteråt. Och som gruvras ibland. Förändringar så stora och så plötsliga att de ödelägger allt vi trodde var vår mark, det vi stått och gått på och tagit för givet.

Jag tror faktiskt att det är bra med förändringar. Även om det gör ont när knoppar brister och när världen ruckar lite på sig och aldrig blir densamma igen. Vi behöver förändringar för att inte stagnera och glömma bort vart vi var på väg. Vad vi ville. Vad vi skulle.

Ungefär där tänkte jag att texten skulle landa när jag satt mig vid tangentbordet nyss.

Nedan bilder från avslutningen på den underbara kursen jag gått under våren och som öppnat de dörrar in till Det skrivande rummet jag så noggrant och medvetet en gång utom mina sinnens alla fulla bruk spikat igen. ( Nu var jag lite ordvitsig eftersom kursen heter Det skrivande rummet och ges/gavs på Västerbergs Folkhögskola, för den som händelsevis vill gå den. )


Sista lektionen. Kursen har mestadels bestått av skrivövningar och respons men insprängt lite här och där har också varit en del teori.
Utsikt från mitt fönster. Två heldagar betyder en övernattning och den här underbara utsikten hade jag sista gången på skolan.